Viva voce

Det är läskigt att vara liten. I alla fall läskigt att känna sin liten. Liten i jämförelse med andra.
I dag hade vi besök i vårat klassrum.
Helenelundsskolans nior kom på studiebesök inför deras gymnasieval.
Jag tror att de kände sig små och skrämda. Det var i alla fall jag när jag var i deras kläder för nästan ett och ett halvt år sen.

Miss Stobin på litterära gestaltingen försökte (?) ragga telefonnummer av en lill 93a som satt med oss.
Stackars lilla pojke fattade ingenting och bara flinade.

Lika snabbt som dom kom var dom också borta. Borta som med vinden.

Konstig skola vi har måste de tänka.
Mitt uppe i NT-veckan och allt som vi är.
(NT-veckan som förövrigt suger i år, det är hårt. Jag vet. Men världen kommer inte att vara rättvisare utanför skolans skyddande väggar)
Fel lektion valde de också. Flummigt det här med litterärgestaltning. Men roligt om man förstår sig på det.

Åh va jag blir glad att jag inte är minst längre.
Eller är jag kanske det?
Minst när jag kommer ut, utanför skolans skyddande väggar.
Jag kanske är minst i världen när jag inte kan gömma mig bakom mina välstaplade studier?