Viva voce

Bara för att jag verkligen behäver plugga och inte alls har tid att sitta här tänker jag tillbaka på gamla tider. På händelser som jag mest kan skaka på huvudet åt nu.
Tänker på hur naiv jag var. Kanske fortfarande nu också. Men ändå inte på samma sätt.
Tänker på hur prioriteringar kan förändras. Fast ändå är desamma som jag alltid haft.
Tänker på hur smaken förändras. Men ändå finns det något kvar.
Tänker på om alla val är rätt. Kanske ska inte alla val vara rätt...?

Tänker på att man kanske medvetet ska välja fel ibland.
Tänker på att det är okej att undra om allt man gör är rätt.
Jag väljer ändå att vara Stolt.

Att det är snö storm ute har väl få missat. Många har uppmärksammat fenomenet och ännu fler har stört sig på det.
Visst kan jag hålla med, det är jobbigt med blöta snöflingor piskandes i ansiktet på tvären på väg till bussen på morgonen, det är jobbigt med försenade bussar som fastnat i snön och det är ytterst iriterande med en hel massa slask på marken som gör det fruktansvärt jobbigt att gå. För att inte nämna att vi aldrig blir av med vinterjackan...
Men jag väljer att inte skriva i min blogg och klaga på snön.
Jag uppmärkasammade i stället i dag hur fruktansvärt vackert det är med det vita lilla snötäcket som balanserar på en tun gren. Hur det byggs upp en liten decimeterhög mur på en skör gren.
Snön är jobbig. Men dess skönhet är nästan värt besväret.

Jag har haft en mycket bra kväll!

Den andra mars fyllde min lilla lillebror 11 stora år. Vad hände? Han va nyss en liten bebis, jag blinkade och plötsligt är han 11år, snart lika lång som mig och 43 i skorna.

Just nu känner jag mig lite så där trött så att jag knappt orkar hålla upp ögonen.
Sängen ser ovanligt mysig och frestande ut, men jag har geografiläxa, en väska att packa upp och ett rum att städa. SEN får jag sova...

Jag är glad. Därför ler jag!