Ibland känns det bara rätt.
Nästa sommar skiner kanske inte solen.
Jag hatar mina känslor gentemot dig bara för att de gör mig så fruktansvärt utblottad och för att de skulle kunna jämföras med en äkta Akilleshäl. En sådan Akilleshäl som inte bara är skadlig, utan rent av livsfarlig, dödlig, för att jag i mitt sinnes fulla bruk, vilken dag som helst skulle kunna slänga mig framför vilken fara som helst, enbart för att rädda dig. Mina känslor för dig skulle kunna beskrivas på fler än en miljon sätt och på mer än tusen olika språk men skulle ändå aldrig kunna uttryckas på samma sätt som om du böjde dig fram mot mitt bröst och lät mitt hjärta viska det mellan de pulserande slagen.
En stilla sommar promenad. Vi vet inte vart. Bara någonstans. Någonstans där vi kan vara oss själva. Bara vara tillsammans. Vattnet porlar. Fåglarna kvittrar. Solen värmer. En tystnad spänner mellan oss. Men det gör ingenting. Ingenting alls. Tystnade är inte obekväm. Snarare tvärt om. Den bara är. Precis som vi. Vi bara är. Strövar. Utan något egentligt mål. Mest bara för att.
Nästa sommar skiner kanske inte solen. Fåglarna kanske inte heller kvittrar. Kanske kommer sommaren inte alls. Över huvud taget. Men oavsett som solen skiner, fåglarna kvittar eller sommarängen blommar så kommer du, min älskade vän att förbli min sårbara Akilleshäl. För alltid. För evigt.
